När jag hade brutit med mitt missbruk, lämnat relationer bakom mig och fortfarande var i gränslandet mellan det gamla och nya livet och inte riktigt hade hittat min plats i livet promenerade jag ofta. För att försöka ruska av mig ensamhetskänslorna, tankarna på att ta ett glas med något alkoholhaltigt eller ringa en vän/släktning/fd pojkvän som jag egentligen inte ville ha i mitt liv.
Den här tiden var svår på en massa olika sätt.
Det gamla livet drog och skrek inom mig och det nya livet var skört, det kändes lovande men helt ny obevandrad mark. Förr hade jag druckit alkohol för att få lugn inombords och för att lätta på trycket men nu hade jag ju slutat att dricka.. Ingen kunde krama mig och säga att det skulle ordna sig. Jag vågade inte dela känslor och tankar med någon. Sorgen och ensamheten var som en hård knut i magen.
Så gick jag där och hade mina inre dialoger och tittade på husfasaderna. Jag önskade intensivt att jag skulle få vara en del av de som hade de så mysigt. Gardinerna rörde sig, adventsljusstakar tändes och det såg så tryggt ut. Sorgen tog tag i mig, tårarna brände bakom ögonlocken över den totala ensamheten och utanförskapet jag kände. Men efter stund brukade jag tänka att jag har ingen aning om vad som döljer sig bakom de vackra fönsterna med pepparkakshjärtan som dinglar i röda band.
Kanske ligger där ett barn ensamt i sängen med ont i magen och stel av skräck för föräldrarna bråkar. en dörr som ilsket slängs igen och det blir tyst. Bedövande tyst efter skriken. Barnet ligger kanske kvar tyst och hör mamman gråta av maktlöshet. Mammans tårar rinner tyst ner för kinderna för att barnet inte ska höra, tårar som sakta droppar ner i lussbullsdegen. Barnet vågar inte gå ut och fråga vad som hänt och mamman vet inte vad hon ska göra eller vem hon kan ringa så hon bakar lussebullarna för det är det en duktig mamma gör.
Pappan som slängt igen dörren är arg. Han går gatan fram med bestämda steg i den nyfallna snön och letar efter närmaste pub där han kan döva sina känslor. “Det var väl själva fan att jag inte ska kunna dricka en endaste julöl utan att det blir ett jävla liv”, tänker han. Pappan närmar sig puben, han känner redan lugnet inom sig av att tänka på ölen som snart ska rinna ner för strupen.
Barnet ligger fortfarande kvar i sängen, ensamt och inte en endaste tår rullar ner för kinden för barnet är stelt av skräck och ovisshet. Och det ingen vet är att barnet hört allt. Barnet ser, hör och förstår mycket mer än vad de vuxna tror. Men barnet pratar inte med någon . För vem ska hon prata med?
Det här är en påhittad scen ur en påhittad familj där alkoholen härskar, en person dricker, flertalet människor runtomkring den lider också. En familj kan se ut på många olika sätt och att jag valde en stereotyp heteronormativ bild är för att det är så jag har växt upp. Men jag vill verkligen påpeka att familjer kan se ut på en massa olika sätt. Hur en familj ser ut det anser jag att vi väljer själva.
Alkoholismen, det problematiska drickandet drabbar hela familjer, hela samhället och det kostar pengar, närmare bestämt 103 miljader om året i Sverige. Lägg till det det personliga lidandet i ångest, följdsjukdomar och allt våld som sker på fyllan och trafikolyckor. Alkoholen är demokratisk för den bryr sig inte om du har pengar eller någon form av social status.
Nämen fy, ska vi verkligen prata om det nu när vi ska ha mysigt, äta pepparkakor och vara snälla? Vem är jag att ta upp sånt här nu i juletider när allt ska vara så fridfullt?
Jo, jag som vuxit upp i alkoholismkaoset, haft eget missbruk som nu är bakom mig med över 13, 5 års nykterhet. Jag vet vad det kostat mig men inte minst så vet jag att det går att bryta mönster i livet och leva nyktert, fri från ångest och har jäkligt roligt! Jag säger inte att det är lätt men jag säger att det går.
Jag vill bidra till att flera barn växer upp med vuxna som tar hand om sig själva så de kan ta hand om barnen. Tryggare barn blir tryggare vuxna.
Nina Berg – en spark i röven